Betraktelser från fågelmatning
Cecilia Sandgren
En sen februarikväll, efter att jag varit ute med kamrater och lyssnat på berguv, reste jag mig från soffan. Fastnade med sockan i mattan, det small till, jag skrek av smärta och det visade sig sedan att jag fått en fraktur i foten. Så onödigt. Och lite löjligt kändes det som, skulle vara bra mycket coolare att kunna berätta att man brutit foten i en brant pist någonstans. Men fastna på mattan hemma…
Nåväl, när den värsta frustrationen och besvikelsen över tillståndet och vad det innebär lagt sig (exempelvis inställda aktiviteter som fågelexkursioner…), måste man göra det bästa av sin situation. En aktivitet som passar perfekt när man är stillasittande med benet i högläge är framför fönstret med kikare spanande på fågelmatningen.
Förstås har jag haft glädje av fågelmatningen innan också, men då har jag kastat en snabb blick när jag gått förbi, eller ibland tittat en lite längre stund vid någon fikapaus. Nu är jag parkerad där lite längre stunder och kan studera fågelbesöken mer ingående.
Vår fågelmatning är strax utanför tomten där det finns några små björkar, ett körsbärsträd, några höga tallar och lite buskage. Tomtens häck och buskar inne på tomten utgör även de bra skydd för fåglarna. Vi har tio matstationer, sex rör med skalade solroskärnor, ett med jordnötter, och tre behållare med talgbollar. På marken lägger vi ut äppelklyftor och rönnbär (vi beskar vår rönn i höstas och då plockade vi av bär och frös in för att ha till matningen).
Förutom möjlighet att studera dem lite mer noggrant vad gäller färg och form är det intressant att se hur deras beteenden skiljer sig åt.
Rödhaken har korta visiter, snabbt fram och tar ett solrosfrö och sedan snabbt in i en buske. Entitan och svartmesen tar också ett frö och flyger sedan iväg en längre stund innan de kommer tillbaka. Blåmes och talgoxe tar även de ett frö i taget men flyttar sig bara en liten bit innan de tar ett nytt. Men på nötter och talgbollar kan de sitta länge och vara flera stycken. En annan mes som sitter i flock och äter på talgbollar eller nötter är stjärtmesen. Där ser det ibland ut som ett stort vitt/svart/rosa ”garnnystan" med långa stjärtar som sticker ut.
Finkarna däremot kan blockera fröautomaterna. De kan sitta länge och mumsa i sig. Grönfink, steglits, bergfink, grönsiska och pilfinken. Bofink försöker men flaxar mest utan att klara av att sätta sig och det slutar med att den hoppar ner på marken och plockar frön där.
Men ibland flyttar finkarna på sig, och då är det nästan alltid nötväckan som tränger sig fram. Den beter sig som en liten bulldozer, tycker jag.
Koltrastarnas födobeteende blir jag inte alltid klok på. De verkar ibland lägga mer tid och kraft på att jaga bort varandra än att äta.
När det är riktigt kallt ser man fåglarna sitta i det bleka vintersolskenet och burra upp sig. Fjäderbollar i lysande grönt, gult, blått, orange och rött, rena påskriset. Inte att förglömma de svarta koltrastbollarna, förstås.
Extra förtjust är jag i blåmesen. Fast de är så små är de nog en av de modigaste av våra matgäster. När vi går dit för att fylla på fågelmat så sticker alla fåglar iväg. Utom blåmesen. Den flyttar på sig en liten bit, men stannar kvar. Så snart vi fyllt på ett rör och går till nästa så börjar den äta direkt. Den är alltid först tillbaka av alla. Ibland kan man också se att den tränger undan andra större fåglar från maten. Denna söta lilla flygande svenska flagga är allt en liten tuffing.
Hittills har vi haft 35 arter vid fågelmatningen denna vintersäsong och nu när jag är mer stationär vid min observationsplats i vardagsrummet kanske jag kan få syn på fler?
Framförallt; frustration över sakers tillstånd glöms bort när jag betraktar dessa vackra varelser. Jag är i nuet och jag njuter.
Cecilia Sandgren
Comments