top of page

Röd glada

goranjohansson0

Uppdaterat: 22 jan.


Röd glada är en charmerande fågel. Läs text längre ner.
Röd glada är en charmerande fågel. Läs text längre ner.
Trots sin storlek är det en vek fågel som helst inte ger sig in i någon fight.
Trots sin storlek är det en vek fågel som helst inte ger sig in i någon fight.
Ormvråken brukar köra bort gladorna från matplatsen.
Ormvråken brukar köra bort gladorna från matplatsen.

Även gladorna har problem. Här är det svårt att få bort ett strå ur svalget.
Även gladorna har problem. Här är det svårt att få bort ett strå ur svalget.

Med de milda vintrar vi har nuförtiden så har vi dem här även på vintern.
Med de milda vintrar vi har nuförtiden så har vi dem här även på vintern.

Bildspel

Röd glada, en framgångssaga.

 

 

Röda glador är idag en av de mest ikoniska rovfåglarna i Sverige, men deras resa tillbaka till den svenska naturen är en berättelse om både utmaningar och triumf. På 1900-talet var gladorna nära att försvinna från landet helt och hållet. Intensiv jakt, förgiftning genom bekämpningsmedel och minskande födotillgångar gjorde att arten kämpade för sin överlevnad. I mitten av 1970-talet fanns endast ett fåtal häckande par kvar i södra Sverige, och det såg mörkt ut för den eleganta rovfågeln med sin karakteristiska kluvna stjärt och långa, smidiga vingar.

 

Vändningen kom tack vare naturvårdsinsatser på både nationell och internationell nivå. Jaktförbud, striktare regler kring bekämpningsmedel och insatser för att bevara och skapa livsmiljöer gav gladorna en chans att återhämta sig. Ett av de viktigaste stegen var samarbetet mellan länder i Europa, där exempelvis den brittiska återintroduktionen av glador inspirerade till ytterligare åtgärder i Sverige.

Tomelilla slakteri, i hjärtat av Skåne, blev under en tid känt för en oväntad gest mot naturen. Vid sidan av sin huvudsakliga verksamhet började slakteriet lägga ut slaktrester till de lokala gladorna – en handling som på sitt sätt blev en del av landskapets rytm och en oväntad allians mellan människa och rovfågel.

 

De röda gladorna, kunde nu ses kretsa i luften ovanför slakteriet, deras silhuetter framträdande mot den vidsträckta skånska himlen. Med sin skarpa syn och känsla för doft blev de snabbt medvetna om platsen där mat fanns att finna. Resterna – som annars hade gått till spillo – blev till en livlina för fåglarna, särskilt under vintrarna när tillgången på föda kunde vara knapp.

 

Men detta arrangemang väckte också frågor och debatt. Vissa såg det som ett sätt att värna om den biologiska mångfalden och erbjuda ett alternativ till att kassera rester, medan andra funderade på hur det kunde påverka fåglarnas naturliga beteenden. (jämför med örnmatningen på Getterön) Oavsett åsikt blev Tomelilla slakteris gärning ett exempel på hur mänsklig aktivitet och djurliv kan mötas på oväntade och ibland kontroversiella sätt.

 

För gladorna, däremot, var det enkelt: en chans till föda, en anledning att stanna kvar och fortsätta sin graciösa dans över det skånska landskapet.

 

Idag har röda glador återhämtat sig imponerande väl och sprider sig stadigt i den svenska naturen. De starkaste populationerna finns i södra Sverige, särskilt i Skåne, Blekinge, Halland och Småland, där det öppna landskapet med skogar, åkrar och ängar skapar den perfekta miljön för gladorna. Men gladorna har också börjat expandera norrut och kan numera ses i delar av Västra Götaland och till och med längre norrut i landet.

 

Gladorna har blivit en naturlig del av landskapet, deras silhuetter vanliga mot den blå himlen. Deras födotillgång har också förbättrats, inte minst tack vare människor som lägger ut mat under vinterhalvåret – en period då gladorna annars kan ha svårt att hitta föda. Den svenska populationen av röda glador växer, och med det har arten också blivit ett populärt inslag i fågelskådares vardag. Att se gladorna segla fram över fälten, med sina röda fjädrar skimrande i solen, har blivit en symbol för hur naturen kan återhämta sig när vi ger den chansen.

 

Trots denna framgångssaga finns utmaningar kvar, som att minska risken för förgiftning och säkerställa att livsmiljöer inte hotas av urbanisering och förändrad markanvändning. Men idag är röda glador ett levande exempel på hopp för biologisk mångfald i Sverige.

 

 

Möte med gladan.

Varför sitter man i gömsle?

 

Så kom dagen då jag ska jag ge mig ut till mitt gömsle för att möta gladorna, dessa eleganta seglare som fyller himlen med sin graciösa närvaro. Luften är klar och krispig när jag tar mig ut genom skogen, vars mörka grenar sluter sig som en skyddande katedral över mig. Marken under fötterna är mjuk av mossa och förmultnade löv, och varje steg framkallar små viskande knarrande ljud, som om skogen själv hälsar mig välkommen.

 

På min väg ut mot mitt gömsle är det aldrig helt tyst – skogen sjuder av liv och ger mig tillfredsställelse. Småfåglar piper från sina gömställen i snåren, en hackspett trummar mot en torr stam, och långt borta hörs den dova dunsen av vingar från något större som lyfter. Jag tycker mig se en duvhök och pulsen stiger. Livet är härligt och fullt med överraskningar, Plötsligt hör jag det första visslandet – en klar, utdragen ton som skär igenom skogens ljudkuliss. En gladas röst. Jag stannar upp och lyssnar, andäktigt. Strax följer ett nytt rop, och sedan ännu ett, från en annan riktning. De är här. YES!

Jag brukar vissla, som en glada, för att hälsa dem välkomna och ge dem en hint om att mat är på väg. Det är som om våra själar möts och de flyger i förväg för att möta mig vid matplatsen.

Men strax efter bryts tystnaden av ett annat ljud, något högre, som skär genom morgonen – ett skri som verkar komma från himlen själv. Ormvråken. Dess rop bärs av vinden, vilt och fritt, som om det vill förkunna sin närvaro över skogens vida rike. Jag stannar upp, lyssnar, känner ljudets kraft i bröstet. Vilken dag!

 

När jag fortsätter vandringen är det som om varje ljud i skogen har fått en ny skärpa. Mina sinnen är på helspänn. Det knäpper i grenarna ovanför, vinden rör vid trädkronorna, och i gläntan framför mig ser jag hur ljuset leker mellan stammarna. Jag närmar mig gömslet, vars ”enkla” konstruktion smälter in i landskapet som om det alltid varit en del av skogen. Gömslet är mitt hemliga tillhåll i naturens hjärta, här trivs jag och mår bra.

Inne i gömslet är det stilla. Genom ett spegelglas, helt dold från omvärlden, blickar jag ut över myren i en förhoppning att få se och fotografera dessa eleganter.

 

Och så, med en elegant glidande rörelse, dyker den första gladan upp. Den seglar lågt över myren, dess fjädrar glöder svagt rödaktiga i det mjuka dagsljuset. Strax följer fler, deras silhuetter är som målade penseldrag mot himlen. Kameran är redo, men för ett ögonblick är jag bara stilla, förtrollade av deras dans och av det ödsliga, nästan klagande visslandet som fyller luften.

 

Efter timmar av att följa gladorna med kameran är det som om kroppen längtar efter en paus. Nu skall det smaka gott med kaffe och det känns som om varje droppe fyller mig med värme och ro. Den fylliga, rika smaken känns som en belöning efter allt fokus och tålamod. Smörgåsarna, med sitt perfekt balanserade pålägg och nybakade bröd, smakar nästan överjordiskt. Kombinationen av det varma kaffet och den närande maten är inte bara en måltid – det är ett ögonblick av ren njutning, en stund där varje tugga och klunk känns som en hyllning till dagen. Förstår ni nu hur man kan sitta hela dagar i ett gömsle?


51 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Ölandsresa 2016

Kommentarer


bottom of page